HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,Karriär

Milstolpar

24 Aug , 2017, 19.04 Carljohan Eriksson

 

Jag spelade min femtionde match i Tipsligan den 7.17.2017. Det är en milstolpe jag önskar att jag nått tidigare, men nu är det redan i det förflutna. Vissa saker eller matcher känns stora under årens gång. Att spela en viss mängd matcher eller göra ett visst antal mål har alltid varit klassiska milstolpar att mäta. Enbart mängdmässigt ligger jag ännu riktigt lågt i flesta tabeller, men med varenda match kör jag antalen uppåt. Hittills har mängden matcher varit något intetsägande för mig, men när jag märkte att 50 matcher låg under bältet, kändes det nog bra. Jag fick samma känsla 2014, då jag märkte att jag hade spelat över 50 matcher i Kakkonen som tonåring.

När fotbollen ger tillbaka

Vad annat klassificerar jag som milstolpar?  En hel del grejer. Ända sedan juniortiderna har jag njutit av att vinna (vem inte?), så jag har bland annat mina två Helsinki Cup-vinster högt uppe i rangordningen. På sistone har det dock varit mindre medaljregn än då, så nu har man fått lära sig att också uppskatta enskilda, men stora, matcher.

Min ligadebut mot FC Inter den 13.8.2014 är en av dessa matcher. Jag kommer att minnas den för evigt, även allt som hände utanför planen också. Men det var en viktig dag. Och vad jag är extra tacksam för, är att resten av laget, tränarna och före detta tränare gratulerade mig väldigt hjärtligt. En tweet, från Petteri Jaatinen, kändes speciellt värmande och läglig.

”Saku, idag betalade fotbollen tillbaka en del, av vad du gett till den. Grattis.”

Jag kunde inte själv ha beskrivit känslan bättre. Så kändes det, bokstavligen.

Gnuttor av guld

Dessa tillfällen är vad som kör mig framåt. 2014 hade varit utmanande och en aning frustrerande, men det vände totalt uppochner. Allting började egentligen fyra dagar tidigare. På Olympiastadion. Tanken var att jag skulle spela andra halvleken, men istället blev det hela 65 minuter speltid mot FC Barcelona. Förra gången jag hade sett Andres Iniesta, Gerard Pique eller Jordi Alba spela var det för Spanien i VM. Det var en pojkspolings dröm som gick i uppfyllelse den dagen. Men det var en träningsmatch, obetydlig. Men där började allting.

Året slutade med sex ligamatcher, FM-guld, guld i Suomen Cup och debut i Europa League. Några månader innan var jag ännu den lilla tonåringen, vars främsta prestation var två matcher i Ykkönen.

Ibland händer saker så snabb, att det kan vara svårt att se dem komma. Även om farten inte känns bländande, kan den föra oss mot våra mål snabbare än vi uppfattar. Dessa moment, milstolpar, är bland de mest värdefulla tidpunkterna i våra karriärer. För de bevisar, att även om vi känner oss fastkedjade och stillastående, rör vi oss framåt bara vi litar på oss själva.

Därför har jag aldrig stängt dörren för mina drömmar. Den står på vid gavel.

,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *