HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,HIFK,Idrott,Karriär

Den glamourfyllda illusionen

13 apr , 2017, 12.06 Carljohan Eriksson

 

Hurdan är vardagen för en fotbollsspelare i Finland? Det beror oerhört mycket på spelaren, laget och nästan mest på lönen. Klubbarna i Finland simmar inte i pengar. Ett par har sådan budget och finansiering att de kan betala sina spelare riktigt bra, eller erbjuda bostad, bil etc. För flesta är detta bara ett luftslott, som kraschar lika snabbt som vårvärmen i April.  Den glamourfyllda illusionen.

Men dessa är realiteterna man måste leva med. Jag har inget att klaga på, nog klarar man sig. Dessutom har jag aldrig tänkt spela min hela karriär på finskt gräs. Men på grund av dessa omständigheter ger vi andra vissa fördelar, vilket man måste kompensera för på egen hand.

Vad menar jag med ”dessa omständigheter”? Ungefär allt, som man får med pengar. Träningsfaciliteter, träningstider, personal, marknadsföring, etc. Jag kan lova er att alla som jobbar inom finsk fotboll vill se det lyfta och få flyt. Problemet är att det är finansiellt sett otroligt svårt. Konkurser, betalningsproblem och bedrägeri har fått ett alltför stort tag. Det är inte länge sen ett ligalag försvann från kartan på grund av nåt av dessa. Finansiell strategi och grundligt uttänkta satsningar är viktigare än nånsin för klubbarna.

Men vad innebär detta för spelare?

Våra kläder tvättas, vi får utrustning av klubben, har fysioterapeuter och läkare, vad klagar vi på? Jo, de har ju också andra jobb. De har det minst lika svårt som vi. En av våra fystränare har ett eget gym, var han jobbar på fulltid. Vår läkare är kardiolog och jobbar också på jour. Detta begränsar naturligtvis tiden de har att sätta på oss. Hatten av för dem, de gör ett otroligt jobb för vårt välmående.

Bild: Riku Auvinen

Hur påverkar detta oss?

Speciellt oss unga, som vill bli proffs i stora ligorna utomlands? Extra insatser.

Jag har tränat med en skild fystränare sen jag var 15 år gammal, för klubben jag spelade då för inte hade en fystränare för juniorer. Mina föräldrar betalade för det och jag skulle inte ens vara en ligaspelare om vi inte hade gjort det beslutet då, det är jag relativt säker på.

Vad annat? När klubben är bunden till ett tidsschema delat av stadionägaren, kan det vara svårt att träna extra före eller efter våra träningspass. Gymmet är inte alltid tillgängligt. Då blir det ett gymkort på egen kostnad var man tränar på morgnarna, när man kanske borde vara på föreläsning. Prioriteringsfråga. Eller så tränar man på klubbens egna gym, vilket alla finska klubbar naturligtvis har. Inte.

Våra fysioterapeuter tar bra hand om oss och sköter oss alltid när de kan, men deras tid är också begränsad, så ibland måste man hitta en annan massör att gå till. Egna insatser krävs, men det är helt okej. Man måste leva enligt det vad man har till hands.

Vad jag uppskattar mest? Våra spelare som lever dubbelliv. Lärare, tandläkare eller Key Account Mangers på dagen, fotbollspelare på kvällen. Att köra fulla arbetsdagar och sedan komma till träningarna och slita som idioter. Enastående.

När känslan besegrar

Jag vill inte klaga, meningen är inte att få våra liv att se tunga och krävande ut. Vad jag vill framföra med detta, är skillnaden mellan stora europeiska proffsklubbarna och ”semiprofessionella” klubbarna. Jag njuter av mitt liv och skulle inte vilja göra något annat, men jag vill se till att mina insatser tar mig längre än såhär.

Men en sak skiljer sig inte från stora klubbarna. Fansen. Mängdvis har vi kanske mindre säsongkortsägare än Borussia Dortmund eller Manchester United, men den kärlek och lojalitet de visar för oss är minst lika stor.

När man är ung är fotboll bara en sport, men ju längre man går, desto bättre förstår man att det är också underhållning för publiken. Kommersiellt sett är fotboll en av världens största business, men känslorna går djupare än pengar och siffror. När man får uppleva att spela för en stor publik, fastnar man för det direkt. Då vet man att detta är vad jag vill göra alltid, varje dag, varje match.

Alla ni, som följer finsk fotboll, går på matcher, äger säsongkort och håller ljud i publiken. Tack. Detta vore inget utan er.

En gång alltid. Bild: HIFK

2 kommentarer

  1. Jättekiva landslagsfoto! Mvh. RA (copyrights holder:)) skriver:

    Herr Rickendorff

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *