HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,HIFK,Idrott,Tipsligan

Bakom kulisserna

3 apr , 2017, 10.38 Carljohan Eriksson

 

Hurdan är offentliga bilden på finsk idrott? Vilka ord kommer du att tänka på? Professionellt? Glamoröst?

Knappast. Eller så har du tänkt på ishockey. Välkommen till en fotbollsligaspelares vardag, var glamour är skämt men attityden professionell. I denna blogg vill jag dela på mina upplevelser från finsk fotboll, för det finns en hel mängd vackra pärlor i denna sjö av kalabalik och ovisshet.

Idrottarnas status i Finland

Att vara idrottare i Finland är något som få riktigt förstår sig på. Vissa ser idrott som hobby och som ett ”sidan om”. Det är faktiskt få som har uppfattat direkt att fotboll är den karriär som jag vill göra. När man har gjort beslut som gynnar fotbollskarriären sen man var 12 år gammal, känns det lite löjligt att svara på frågor som ”men vad ska du bli när du blir stor?”. Jag har aldrig gått med på att svara något annat än fotbollsproffs. Och lika ofta har jag fått roade flin och miner som svar.

Konflikten i finska samhället när det häller idrott är något konstigt. Idrottare ses som stora stjärnor, förebilder och idoler. Men endast om de är framgångsrika vinnare. Jag förstår det nog, that’s the name of the game. Men vad jag inte förstår, är varför man inte uppskattar de unga idrottare som är redo att satsa flera år av sin ungdom för att nå dessa mål. Det finns ett stort hål där emellan, var vi kastar bort en rejäl mängd potential och framtid, när vi kontinuerligt pressar unga genom att ställa frågor som i värsta fall får dem att ifrågasätta sin framtid som idrottare.

När jag var på PRAO i S-Market Itäkeskus som 14-åring, frågade en anställd mig vad jag vill bli som stor. Jag svarade direkt ”fotbollsproffs utomlands”. Nästa tio minuter fick jag lyssna på när han berättade för mig hur endast 2% av idrottare kan komma till toppen och hur en bråkdel av dem blir så bra att de kan leva på det. Jag har aldrig backat ur när någon vill diskutera idrott, speciellt när det gäller mig själv, så istället för att lyssna tyst och låta honom rabbla vidare, frågade jag honom varför jag inte kunde vara bland de 2% procent. Nu var det han som var tyst.

Attityd

Visst, det finns en stor del av ungdomar som inte kan sätta handling bakom orden, men det gäller inte alla. Finland är byggt på hopp, hårt arbete och möjligheten att bli vad man vill. Eller så har jag åtminstone blivit lärd. Varför inte ge våra unga idrottare denna chans?

Idrottare har varit de som har knutit finländare samman. Paavo Nurmi, Jari Litmanen, Makwan Amirkhani, ishockeylandslaget 1995. Inte ska vi väl sabba chansen att få flera förebilder för nästa generation?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *