HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,Karriär,Liv

Många bäckar små… Del 1 – Helsinki Cup 2007

7 jul , 2017, 13.17 Carljohan Eriksson

 

Helsinki Cup 2007

Kvartsfinal. Venezuelanska Academia Emeritense har gått oslagbara och har dikterat tempot hela matchen. Vi har hängt med – med nöd och näppe. I andra halvlek spelar Academias mittfältare en lång boll på marken genom vår försvarslinje. Vår back rusar efter den frilöpande anfallaren. Jag rusar ut. Glider in. Fäller anfallaren. Straff.

Vändpunkt nummer 1. Domaren lägger bollen två meter för långt från målet. Tydligen hade Academia inte fått en straff tidigare i turneringen, för ingen protesterar. Det gör vi inte heller. 15 minuter kvar av matchen. Anfallaren tar fart, skjuter. Stolpe ut.

Vi slåss och sliter. Omar får en hård smäll i skenbenet. Han blir liggandes, men vår materialförvaltare, hans pappa, ropar att bita i det sura äpplet och fortsätta. Och det gör han. Vi lyckas fajtas matchen slut och då blir det dags för straffar.

Vi börjar. Miss. Jag känner mig osäker före första straffen och chansar fel. Bollen flyger in i högra hörnet. 0-1.

Vi sätter den andra. Jag bestämmer mig tidigt att chansa på höger sida, då första straffen sattes in på den sidan. Tydligen tänkte jag rätt, för jag får fingrarna emellan och räddar straffen. 1-1. Vändpunkt nummer 2. Jag får en känsla att jag gottgjort för första straffen. Dags att vinna matchen.

Vi gör mål. Jag bryr mig egentligen inte, för jag bara vet att jag tar alla följande straffar. Och det gör jag. Två räddningar till och vi går till semifinal. Straffsparkstävlingen slutar 3-1. 3 räddade straffar av fem och bara ett mål.

Semifinalen mot VJS är några timmar senare. Vi hade släppt in bara ett enda speltidsmål före semifinalen, när vi besegrade FF Jaro med 5-1. Matchen mot VJS blev inte annorlunda. 0-0 vid slutsignal. Dags för dagens andra straffar. Vi visste redan då att vi hade övertaget. 3-1, än en gång. Vi sätter alla tre, de prickar stolpen två gånger och jag tar en. Eufori, jubel och en stor hög av 12-åriga pojkar blir kvar på planen. Omar kommer hoppande med sina kryckor; han hade brutit skenbenet mot Academia.

Största matchen i våra liv

Jag får knappt sömn. Kroppen är full av iver och en viss nervositet före finaldagen. Ingen av oss hade nånsin spelat en match som hade betytt något så stort för oss. Helsinki Cup var som FM-mästerskapet.

HJK-JJK i D12-pojkar. Omklädningsrummet är laddat av elektricitet. Aldrig har vårt lag varit så koncentrerat på något. Ni kan tänka er ett litet rum med 15 12-åriga pojkar; sällan lugnt. Alla rutiner utförs som vanligt, vi värmer upp på Sahara. Efter uppvärmningen är det dags. Dags att dra på skjortan och gå ut på plan. Finnair Stadium. Bara för oss. Vi känner inte till motståndaren, men flera av spelarna blir bekanta så småningom. Jag och Ville Viljala tävlade länge om speltiden i landslaget. Deras mittfältare, Robert Taylor, flyttade nyss från RoPS till AIK.

Matchen kör igång. Vi börjar bra, och gör ett tidigt mål. Vi håller greppet och gör ett till mål, som tyvärr döms som offside. 1-0 vid halvtid. JJK ger inte upp och lyckas pressa på i andra halvleken. Vi lyckas ändå hålla tätt och minimerar deras antal farliga anfall. Till slut lyckas de ändå bryta in från vänster kant. Wingern slår en låg boll mot straffpunkten, där deras anfallare väntar och får en bra träff på bollen. Jag har flyttat mig från stolpen mot mitten och lyckas med samma fart ta sats och rädda skottet, en räddning som jag ännu också rankar som en av mina bästa. Efter det får vi kontroll igen, och drar ner tempot.

Jag har bollen i händerna. Jag vill sparka bollen så långt som möjligt, men det blir dagens högsta utspark. När bollen når sin högsta punkt, hör jag domaren vissla. En, två, tre gånger. Vi är mästare. Känslan är helt overklig. Att detta ens var möjligt. Vi är Finska mästare, åtminstone i våra ögon. ”We are the Champions” dundrar ut ur högtalarna. Vår kapten, Aleksi Mustonen, lyfter bucklan och då bestämmer jag något. Den skall vara första av många.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *