HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,Idrott,mental hälsa

Den mörka sidan

7 Jun , 2017, 13.03 Carljohan Eriksson

 

Fotbollssproffs – Drömyrket

Det måste ju vara lyxigt att vara fotbollsproffs. Stjärnorna förtjänar miljoner per år och även en ”medelmåttig spelare” kan vara mer än nöjd med sin lön. Snittlönen för de fem största ligorna (England, Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike (Rangordnat enligt lönerna)) är ungefär 111 450 pund per månad, enligt vissa undersökningar. Pålitligt? Vet ej, men tror inte sanningen är långt ifrån.

Förutom förmögenheterna spelarna betalas av klubbarna, får de deras fejs insatta i stora reklamkampanjer, vilka naturligtvis hämtar in ännu mera fyrk och publicitet. Fotbollsspelare är berömda och avgudade. Vad mer kan man be om?

Pengar, avgudande, berömdhet.

Den mörka sidan?

Aaron Lennon, 30 år gammal, fotbollsproffs för Everton FC. Över 50 landslagsmatcher för England. Lön på 55 000 pund per vecka enligt Engelsk media. Lennon plockades in av polisen och fördes till sjukhus under Stor-Britanniens Mental Health Act. Lennons klubb, Everton FC, beskrev orsaken som en ”stressrelaterad sjukdom” som Lennon nu botas för. Den mörka sidan.

Inte sällsynt

Flera före detta fotbollsproffs har uttalat sig om dessa problem inom fotboll, och att klubbarna borde stötta sina spelare bättre. En välkänd skribent och ex-fotbollsproffs, The Secret Footballer, skrev en artikel om sina egna upplevelser gällande klubbens och coachens synpunkt om saken. När han med stor ångest berättade för sin tränare om att han inte mår bra, sade tränaren: ”Om du inte mår riktigt bra där uppe, måste du berätta mig. Vi har nämligen andra spelare som kan spela.” Empatiskt.

Pengar ger inte lycka. Och pengar hjälper inte med stress. Föreställ dig följande situation: Du jobbar dagligen i en omgivning där tävlingen är stenhård, men ingen utomstående kan se hur du presterar. Men en dag i veckan går du ut framför tiotusentals människor, som förväntar dig prestera på toppnivå. Och vad händer om du inte lyckas? Du får en hel del skit. Möjligen så spelar du inte nästa vecka. Pengarna kan inte ge dig den lycka som ditt drömarbete ger. Men drömarbetet kan också ge dig något pengar inte kan bota.

Kunskapen att utstå

Idrottspsykologi är exakt inget nytt. Det studeras t.ex. i Jyväskyläs och Lunds Universitet. Hur ofta hör man termer som ”mind games”, ”will to win”, ”vinnarskalle” etc. etc. Vad baserar sig dessa termer på? Individernas personliga egenskaper, eller något framkallat och utvecklat, som spelarna fått jobba med för att åstadkomma? Råkar det bara vara så, att de bästa spelarna ofta är mentalt starkaste?

Själv har jag fått relativt lite mental eller psykisk coaching, men träning har jag försökt utöva. I gymnasiet hade vi en kurs där vi behandlade mental färdighet, styrka och träning. Även om jag gillade innehållet, har jag lärt att det bara var toppen på isberget. Efter att ha läst flera böcker av topptränare och psykologer, som jobbat med stora idrottsstjärnor i NBA, NHL osv., har jag uppfattat hur långt vi ligger efter.

”Men de har bättre resurser.” Visserligen, men det är en dålig ursäkt. Min kompis, simhoppare, som studerar i USA som student athlete, frågade mig hurdana praxis vi har i Finland när det gäller mental träning. Han undrade om vi inte har en mental coach som man kan snacka med om det har gått dåligt. Nej, det har vi inte. Ärligt sagt så vet jag inte om mer än ett Veikkausliigalag har en sådan.

För stora skor?

Och nu till det viktigaste. När anser vi barn bli vuxna? När de fyller 18? 21? 24? Föräldrar, flesta av er har säkert tänkt att även om ert barn är 18 år, ser ni hen knappast som fullvuxen. Hen har en hel del kvar att växa ännu. Och jag håller med.

Men. Inom idrott måste man växa snabbt. Det finns ingen barnbassäng. Jag är 22 år gammal och börjar närma mig medelåldern inom fotboll. I USA har jag varit myndig ett drygt år. Liten kontrast, visst?

Unga spelare får sällan någon skild, snäll behandling av median, fansen eller kritikerna, för det är prestationen som räknas. Och detta är sant, åldern är ingen stor ursäkt när resultaten bestämmer. Nån dag hamnar alla i den situationen för första gången då hela baljan med svärord, utskällningar och trakasseri hälls på en. Hur ska en ung människa kunna bearbeta detta utan rätta verktyg och redskap?

Nyheterna har berättat om en stor mängd unga som känner sig deprimerade, men ändå bagatelliseras depression alltför ofta. Om problemet är stort inom en stor del av ungdomarna, hurdan är situationen egentligen inom idrott, där unga kan möjligen hamna under hårdare press och stress än någonsin förr? Hur skulle de kunna vara förberedda? Flesta klarar sig tack vare lagkompisarna som stöder och hjälper, berättar hur de själv hanterade situationen, men varför inte förbereda dem på samma sätt som de förbereds tekniskt och taktiskt?

Ett gemensamt ansvar

Jag har nämnt medier som en kritikkälla, men nyhetstidningarna och idrottsskrifterna är sällan de, som får en att se rött. De är sociala medierna som gör det. Anonym, ansvarslös och hutlös kritik, som verkligen kan rubba ens självförtroende och egenbild. Varför läser spelarna detta då? Bra fråga, men svaret är komplicerat. Flera har lärt sig sluta läsa, men många unga är nyfikna av offentlighetens åsikter och tar sig fram till alla kommentarer som de bara kan hitta. Ett par positiva meddelanden skapar en nöjd känsla, och man kan inte ens förvänta sig vad allt som kan komma upp efter en sämre insats. Och sen har någon skapat den allmänna krigszonen, Futisforum. Gode gud. FF2 tillhör verkligen den mörka sidan.

Publiken och offentligheten förväntar sig se idrottare representera en positiv bild hela tiden. De ska vara snygga, vänliga, glada, roliga, artiga… omänskliga. Ändå så tycker dessa samma personer att de har all rätt att kritisera idrottare anonymt med totalt obegripliga och oförlåtliga sätt.

Kritik skall finnas, men vem är det som ska ge kritiken? Och hur ska kritiken låta?

Snälla, ta er lugnt på unga idrottare. Vi behöver inte få höra om några flera depressionsfall eller motivationsbrister, som orsakar något värre.

, , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *