HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Fotboll,HIFK,Idrott,Tipsligan

40 timmars arbetsdag

1 Jun , 2017, 12.13 Carljohan Eriksson

 

God morgon. Jag har varit vaken i en dryg timme nu, så för mig räknas detta ännu som morgon. Vi återvände inatt från Vasa, där vi mötte VPS och kammade hem endast en poäng efter att ha tagit ledningen inom dom sista tio minuterna. Samtalsämnen och dialogerna efter matchen i omklädningsrummet är något man knappt kan eller vill skriva ut eller gå in i detalj på, men ni kan säkert föreställa er hurdana ord och uttryck var populära.

Resan började på tisdag, då vi tränade som vanligt i Helsingfors 12.30. Lätt träning för att få kroppen igång och stämningen på plats. Förberedande träningar är oftast lätta, där vi smått går igenom motståndaren, vår taktik och fasta situationer t.ex. hörnor och frisparkar. Efter träningen tog vi en snabb dusch, packade väskorna och hade lunch. Sen var det dags för en road trip mot Kurikka.

Bortaresornas belastning beror oerhört mycket på matchens resultat. Så fjantigt som det än låter, känns resan dubbelt så lång, om man åker hem efter en förlust. Även om vi roar oss med att spela Uno hela resan, är det roligare och mer tillfredsställande att åka hem med tre poäng i bagaget.

När vi väl anlänt till hotellet efter en dryga fem timmars bussresa, är det bara mat och vila som gäller. Bastun var reserverad och vår fysioterapeut tog hand om dom som behövde några behandlingar. Den jobbigaste tiden var ändå framför oss, matchdagen.  Att spendera en hel dag på ett hotell är fruktansvärt svårt, då man vet att man har en viktig match framför sig och man inte kan lita på samma rutiner som man har på hemmamatcher. Designated Survivor var mitt program för dagen, då jag hade missat att de kommit nya avsnitt.

Frukost, morgonjoggning, lunch och lagmöte. Dagens agenda före vi hoppar i bussen och siktar mot Vasa och nya Elisa Stadion i Hietalahti. Koncentrationen blir intensivare och snacket minskar. Alla börjar ladda upp. Sen börjar tiden gå fort. Vi kollar planen, byter om, gör våra förberedelser före matchen, tejpar kroppen, gummibandsgympa, lyssnar på musik. Sen är det dags.

0-1 88 min. Jubel. Eufori. Glädje.

1-1 91 min. Katastrof. Ilska. Besvikelse.

Ibland är det tyst i omklädningsrummet efter en förlust eller ett sämre resultat. Inte idag. Det blir tyst först sen när alla fått frustrationen ut ur huvudet, vilket kan ta ett tag. Helt begripligt.

Hemresan är bland dom värre för denna säsong, helt bara på grund av resultatet. Stämningen är trött, besviken och fastän kortspelet varar i fem timmar och ger små glimtar av skratt och tidsfördriv, blir det inte bättre. Bussen stannar framför Telia 5g-arenan klockan 03.37. Vi tömmer bussen, sätter sakerna på plats, säger trötta hejdån och tar oss hem.

Jag är hemma 04.11 och slocknar direkt i sängen. En 40 timmars arbetsdag är slut och jag har absolut ingenting att ta ifrån den. Ändå njuter jag av varje stund jag får vara med detta lag och dessa vänner. Lite knäppt är det.

En gång alltid,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *