HIFK-målvakten Carljohan Eriksson skriver om livet som fotbollsspelare på och utanför planen.

Idrott,Okategoriserade

Borde det finnas tävling inom laget?

4 jul , 2017, 11.39 Carljohan Eriksson

 

Elise Mäkis kolumn på Helsingin Sanomats nätsidor om tävling inom laget fick mig och tänka. Enligt Mäkis rubrik skulle vi nå bättre resultat i elitfotboll om inbördestävlingen var mindre. Mäki och idrottspsykologen Tuomas Grönman argumenterar att hård konkurrens kan leda till osäkerhet och sämre prestationer. Enligt dem kan det vara skadligt att tävla och strida dagligen om sin position och speltid.

Jag är inte en idrottspsykolog, så jag vill inte argumentera mot Grönmans psykologiska teorier, men jag är en fotbollsspelare, så jag kan och vill argumentera faktumet och lönsamheten när det gäller konkurrens.

 

Punkt 1 – ”Brutal tävling inom laget kan sänka lagets prestationsförmåga”

Att måla en så svartvit bild av något som cirkulerar idrott så kraftigt, ger oavsett fel bild och fel slutsatser. Jag anser att tävling om speltid är en basis i lyckat laguppbygge. Utan konkurrens har spelarna mindre press på sig, vilket kan leda till för avslappnad stämning och tendens till att gå där ribban är lägst. Även om detta är något toppidrottare borde kunna undvika, kan effekten komma som en överraskning. Om jag måste välja, skulle jag ta konkurrens över ingen konkurrens hundra gånger av hundra.

 

Punkt 2 – ”Inbördeskonkurrens kan leda till osäkra prestationer”

Ja, det är sant. Men ingen konkurrens alls kan leda till slarviga prestationer, vilket är även värre. Med konkurrens har du viljan att prestera bra, du måste visa att du är värdig varenda stund på plan. Mäki säger att konkurrensen kan orsaka osäkerhet och negativa tankar, vilka reflekteras i prestationerna. Det är sant, det kan det göra. Men om man inte kan komma över sig själv för att kunna prestera, kan det vara svårt att stå ut med utomstående kritik. Att vara psykiskt i toppform och vältränad är något som alla toppidrottare måste i dagens läge vara. Om du inte är, kommer någon annan som är det och presterar bättre, bara för att han inte blev skrämd av hårda tävlingen.

 

Punkt 3 – ”När lagkompisarna inte tävlar för laget, utan för sig själv och mot sina lagkompisar, är spelarnas inre motivation i fara.”

Yes. Håller absolut med. Men håller inte med med tankegången Mäki har i detta argument. Mäki tycker att för hård tävling leder till dålig laganda, vilket skapar en ond cirkel. Jag tycker att det är exakt motsatta som leder till en negativ tillställning. Dålig laganda betyder att medlemmarna i laget inte bryr sig lika mycket om varandra, laget, lagets målsättningar etc. Kanske de inte trivs tillsammans lika bra? Orsakerna kan variera, men en bra laganda blir inte rubbad av hård konkurrens. Enligt mig så möjliggör bra laganda en hård, hälsosam konkurrens. Att kunna tävla fullt ut med bra kompisar och lämna allt det på planen efter träningen är den optimala situationen. Jag har haft två lagkompisar som brottades på träning i flera minuter framför mig när spelet fortsatte, men det var inget personligt. De ville bara stoppa den andra från att komma till bollen. Efter träningen skrattade och skämtade alla om det. Inga hettade känslor, ingen fara om skador eller negativ laganda. Bara två äkta vinnarskallar.

 

Punkt 4 – ”Att jämföra sig med lagkompisar kan leda till att spelare börjar tvivla på sina kunskaper”

Möjligen. Men idrottsvärlden är byggd på konkurrens, tävling och på regeln att de starka klarar sig. För att stänga ut alla dessa faktorer, borde lagen hållas likadana från år till år, utan någon spelartrafik som helst, vilket är helt enkelt omöjligt. Även om detta kan bli ett problem, anser jag att större problemet är individernas kunskap att bearbeta motgångar, stress och konkurrens. Istället för att minska på tävligen, varför inte förbättra spelarnas förmågor på mentala nivån?

 

Punkt 5 – ”Jag påstår, att vi skulle nå bättre resultat på toppnivån, om inbördeskonkurrensen var mindre och lagkamraterna skulle kunna koncentrera sig på att slåss mot den gemensamma motståndaren.”

Jag håller inte med. Det kan väl hända, att detta skulle fungera i vissa lag, men jag tror inte att detta är den rätta utgångspunkten. En utmärkt laganda är relativt sällsynt inom toppidrott, även om flesta lag har ”helt bra” laganda. Toppidrottare har tävlat hela sina liv och är vana vid konkurrens. De uppfattar nog, att det inte är något personligt mellan spelarna som är på gång. När man är på plan är det liv och död. Utanför planen kan man vara hur bra vänner som helst.

Jag påstår, att vi kan förbättra våra resultat på toppnivån genom att ge våra ungdomar bättre psykologiska redskap i en tidigare ålder. Istället för att de måste själv lista ut alla knep för att hantera motgångar, borde de ha vissa saker eller personer som de kan vända sig till. I ett land som Finland, där vi har begränsade resurser, måste vi hitta något annat som vi kan briljera med. I Finland anses 22-25-åriga spelare unga. Bara i Finland. Jag tror detta tyder på att våra unga (17-21) spelare inte är tillräckligt mogna, ansvarsfulla eller mentalt färdiga för vad de kommer att möta. Varför inte försöka uppfostra de mest färdiga, unga fotbollspelare här i Finland?

Tävling inom laget kommer alltid att finnas. Frågan är hur man hanterar konkurrensen.

, , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *